Hej! Här kommer en liten förlossningsberättelse och lite bilder från den första veckan i Vilmas liv!

På lördagen den 14 november 2015, runt klockan 14 började jag få sammandragningar. Inte så farligt då jag brukade ha jävliga sammandragningar som härjarde och sen tog slut... Jag sov lite middag och det blev inte värre men dom var där hela tiden. Kl 17 började det göra ont på riktgt. Jag duschade lite och det var ganska överkomligt så jag och Emil kollade på en serie och började sen med maten. Men hela tiden blev det värre och värre och runt kl 19 var det så hemskt efter alvedon och dusch att jag knappt stod ut. Men hade ju haft så innan och då hade det ju lugnat ner sig liksom, så inte tänkte jag att det var på riktigt den här gången. Men sen kände jag... Var det vatten som rann på mitt ben??? Emil kom springandes när jag ropade, "det där är vattnet Sandra, nu ringer jag". Sagt och gjort, förlossningen tyckte vi skulle äta lite och sen komma in. Vi åt inte utan sprang runt som yra höns för att komplettera förlossningsväskorna och allt.
När vi kom in till förlossningen dröjde det inte länge innan jag bad om lustgas, för helvete! vad ont det gjorde. Jag undersöktes och var öppen 4cm. Hinnan var kvar men vattnet sipprade sakta ut. Kände senare det berömda knäppet och sen forsade det vatten. Lustgasen gav mig lite hopp men det blev snabbt outhärdligt ändå, så jag bad om EDA. När jag hade fått den var jag öppen 7cm och jag kunde äntligen slappna av lite (EDAN räddade mitt liv kändes det som) så jag passade på att sova mellan värkarna och andades lustgas när dom kom. Det här går nog, tänkte jag.
Emil mådde illa och jag tänkte att klart han är nervös liksom. Men sen började han springa fram och tillbaka till toan... Och började spy! Fan! Magsjuka mitt i allt!
EDAn hade lugnat ner värkarna lite för mig så jag fick dropp för att komma igång igen (minns att jag inte alls tyckte det var en bra idé...). Öppen 10cm och nu var det bara att vänta sa dom. Och så började jag spy. Och få feberfrossa. Och värkarna kom snabbare. Och Emil fick springa iväg oftare och oftare. Helt plötsligt kände jag att fasiken nu är det dags, och precis när jag skulle trycka på knappen kom mina två barnmorskor in. Dom fick höra mycket skit från mig under krystvärkarna kan jag lova, och jag bad om att dom skulle få det att sluta. Jag sa "ta ut henne bara och sy sen jag kan inte mer". Och dom sa hela tiden att det gick bra, att jag var duktig och att huvudet kom ut mer och mer. Jag ville mest slå ihjäl dom och sen mig själv då. Emil var en sådan klippa som stod bredvid mig hela tiden, gav mig lustgas och vatten mellan värkarna, peppade mig - samtidigt som han sprang till toan och spydde. Jag kände verkligen att detta går inte! tills barnmorskorna sa åt mig att känna mellan mina ben och jag kände ett hårigt huvud. "Det är Vilma, Emil", skrek jag och sen fick jag kraft att fortsätta. Min Vilma kom ut kl 06:23. Emil fick se henne komma upp på mitt bröst men sen ville han hålla sig borta för att inte ge henne några dumma baciller.

Vilma fick ligga på mig i några minuter men sen ville dom undersöka henne och kolla hennes andning ordentligt, för hon ville inte gråta alls. Ner till NEO fick hon åka och jag och Emil somnade. Runt klockan nio fick Emil order om att åka hem.

Eftersom jag mest troligt också hade magsjuka fick jag först höra att jag inte fick träffa mitt barn förens det gått 48 timmar sedan det senaste symptomet och det var jobbigt att höra kan jag säga. NEO skickade upp bilder till mig och jag hade väldigt svårt att förstå att det var min bebis på dom. Sissi kom och höll mig sällskap och blev sedan avbytt av  mamma. Och sen kom söndagkvällens barnmorska in och berättade att dom hade fixat ett slussrum till mig och Vilma nere på NEO, så jag och mamma fick flytta ner dit. Eftersom Emil var magsjuk fick han inte komma in till avdelningen så mamma följde med och stannade de två första nätterna.

På tisdagen kl 23 släppte vi in pappa Emil på rummet.

På NEO sa dom bara att Vilma hade en infektion, att det absolut inte var farligt och att många barn föds med det!

Det var vad alla sa - en infektion, men inget om VAD för infektion det var. Veckor senare, när försäkringsbolaget ville veta, läste vår BVC-sköterska om det i Vilmas journal. GBS hette de. Denna mamma googlade då runt och läste att 120 barn per år drabbas av den i Sverige.  Nu när sjukvården är så pass bra som den är i Sverige så överlever 95% av dessa barn. 30% av alla gravida kvinnor bär på GBS men det är ovanligt att bebisarna får en allvarlig infektion av det. Har man några tecken på att ha GBS får man antibiotika under FL. Till exempel om man har över 38 graders feber under förlossningen. Jag hade 39... Eller om man under graviditeten hittat det i en urinodling. Nåt hittade dom hos mig men sa aldrig vad. Att få infektion i livmodern är vanligt om man har GBS, och det fick ju jag (fast det vet man ju inte om det beror på det).

Hade jag fått antibiotika under FL som jag borde ha fått så hade antagligen Vilma inte blivit sjuk och kanske hade jag sluppit livmodersinfektionen.

Men men! Nu är både Vilma och jag frisk och även om förlossningen var det värsta jag varit med om så tog det bara fyra veckor tills jag var helt säker på att Vilma ska få syskon om några år. Jag kommer väl ångra mig när jag väl ligger där igen!

Här hade jag precis fått bilder från NEO. Så svårt att förstå att bebisen på dom var min!

Vårat rum. Nästan alla maskiner hade dom tagit ut här, men på mammas blogg kan ni se hur det såg ut i början.


När vi fått flytta till patienthotellet tog vi emot lite besök.

Vilma fick antibiotika i huvudet, eftersom alla andra ställen att sticka på redan var förstörda. Mössan höll kanylen på plats.

 

Klockan 05, 15 och 21 skulle vi gå till NEO så att Vilma fick sin medicin, så på dagarna gjorde vi inte så mycket alls, mer än att kolla på klockan.