Tillbaka i verkligheten

Hej! Nu är sommarlovet slut för oss. Emil har ju varit hemma i ungefär 2,5 månad, så med undantag för de veckorna jag jobbade i juni har vi varit tillsammans hela sommaren. Men nu har han återgått till att jobba på dagarna, och jag är ensam med vår bebis igen. Eller ja, bebis och bebis... Hon börjar bli en liten huligan!

Imorse vaknade jag av nåt konstigt ljud... Men det var bara ovan nämnda bebis som hade vaknat, lyckats ta sig upp på knä i smyg, och stod där och lekte med spjälsängen.
Ungefär en halvtimme efter att jag hade vaknat trillade dessa in. Frukostdate!
Det var full rulle i några timmar och sedan däckade Vilma i sin säng igen.
När hon sedan vaknat åt vi lunch och lekte lite. Här är Vilmas "mamma du är för långt bort"-min.
Sen tog vi oss ut på en promenad! Vilma med tutte och snutte och jag med podd i öronen.
"Mamma det var inte jag."
Och sen var det dags att sova igen. Struten har börjat sova på magen ibland!
När Vilma sov tankade jag lite energi genom att äta dumle och kolla på Modern Family. Vilken lagom stor godisskål kanske ni tänker... Nej, verkligen inte! Men det var den sista dumlen som fanns i mitt godisskåp.
Sen duschade Vilma innan Emil kom hem igen. Då åt vi middag, och sen drog dom två iväg till Vilmas farmor och farfar en sväng.

Det tar på krafterna att vara ensam med en 9-månadersbebis. Ett heltidsjobb och lite därtill. Men imorgon ska vi till Öppna Förskolan på förmiddagen, så då får vi lite tid att gå. Och kanske en rejäl middagssovning för Vilma efter det... Ja, en kan ju hoppas på det i alla fall.

H S P

Förra sommaren snubblade jag över en förkortning, HSP, som jag googlade. High Sensitiv Person, läste jag att det betydde. Jag fortsatte läsa och blev choklad. Det var ju MIG texterna beskrev!
 

Så här står det på The World Wide Web om Högsensitiva personer
 
Många människor som upptäcker att de är högkänsliga ser det som en befrielse att kunna sätta ett namn på något som de alltid har känt av men inte känt till.
 
HSP är inte någon psykiatrisk 'bokstavsdiagnos'. I stället är det en beskrivning av hur vissa människor (även andra djurarter!) fungerar då de är lite känsligare än andra.
En grov uppskattning säger att ca 20% av alla människor kan beskrivas som högkänsliga.
 
Forskning visar att högkänslighet är en medfödd egenskap, ett personlighetsdrag på biologisk grund.
Känsligheten speglar vad man tror är ett känsligare nervsystem hos vissa individer och detta leder till en viss överlevnadsstrategi, som ofta yttrar sig i en individ som hellre inledningsvis utforskar sin omgivning genom observation än att omedelbart röra sig runt i den.
 
Andra kan lätt uppfatta en HSP som blyg, tråkig eller överkänslig. Många HSP blir även missförstådda och felbedömda, vilket kan få dem att känna sig konstiga, onormala och utanför. 
Om man är HSP, är man en person som är särskilt känslig för intryck. Man tar helt enkelt in fler intryck och bearbetar dem på ett djupare sätt än andra människor gör.
Det faktum att HSP uppmärksammar så många detaljer och har svårt att filtrera allt inflöde gör att de lätt blir överstimulerade. Detta leder till att de blir överväldigade, känner sig uppjagade, blir stressade, får kortslutning…
Särskilt när de står inför stökiga situationer, upprörda människor, höga stimulansnivåer och plötsliga förändringar. Då vill de helst bort därifrån. Därför behöver HSP ofta dra sig undan för att få vila ifred på en mörk och tyst plats.

 
Jag blev så glad när jag läste om HSP. Lättad. Är jag inte psykiskt sjuk? Finns det en förklaring till alla mina känslor? Jag minns att jag satt och log, när jag läste igenom sida efter sida.
Jag har alltid varit väldigt känslig. Blyg. Känt mig dålig i sociala situationer. Känt mig utanför.
Det gör jag fortfarande, men nu vet jag varför.
 
Att vara HSP betyder inte bara att en har lätt till gråt och ofta vill vara ensam. Det betyder att en även kan känna andra känslor extra mycket. Så som kärlek och lycka.
Det svåra är att lära känna den smala, smala, gränsen som skiljer alla känslorna åt. Jag är ofta så glad och lycklig att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Älskar livet. Och sen händer det nåt - det kan vara en blick, ett tonläge, eller vad som helst - och jag känner mig ledsen och ensam. Hatar livet.
 
Jag känner även starka känslor kopplade till dofter. Emils parfym, till exempel, kan få mig att känna mig trygg på ett ögonblick. Även någon parfym som luktar pappa. Wellas hårspray lukar både mamma och mormor.
En gång tvingade jag Emil att byta deo, för att han hade använt den en period när jag mådde dåligt. Lukten påminde mig. Sängkläder som legat i en garderob luktar trygghet och lugn för mig. Kanske för att jag mår som bäst när det är lugnt, rent och organiserat runt om mig. Till exempel i ett renstädat rum och nybytta sängkläder.
Det är därför jag plockar undan Vilmas leksaker och lägger kuddarna i soffan på rätt ställe, så att mönsterna passar med varandra, flera gånger om dagen. Det är ju väldigt onödigt, då det är lika stökigt en haltimme senare. Men jag mår som bäst och kan njuta av ensamtiden när Vilma sover, när det är fint här hemma.
 
Jag jobbar hela tiden på att försöka förstå och acceptera mina känslor. Det är där jag måste börja, för att sedan kunna ta tag i min ångest och panikångest. Jag är inte blyg dålig i sociala situationer. Jag är HSP. Och det är både jävligt och underbart.
 
Jag läser en bok just nu som heter Drunka inte i dina känslor, och är skriven av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Den är så bra, och jag önskar att jag hade läst den för 10 år sedan.
 
 
(Appropå att jag vill ha saker rena, snygga och organiserade... Detta inlägg har tagit mig 1,5 timme att skriva.)
 
Upp